annarebeccca.blogg.se

Vi hade tid för Alvar idag på USÖ 

där en märkbart stressad läkare ropade upp oss ca 30 minuter efter avtalad tid. 

I samma andetag som han ropade upp oss och vi var på väg mot honom så ropade han till sig en kollega. De två började en intensiv diskussion om vem som skulle kunna tänkas ta en operation extra under eftermiddagen samtidigt som de började dela upp ansvaret av inbokade patienter mellan sig. Diskussionen pågick i några minuter medan vi stod där bredvid och låtsades som om det regnade där i korridoren. 

Läkaren bad oss om ursäkt för väntan och förklarade sig snabbt med att det var 3 läkare sjuka på avdelningen idag så deras situation var liiite pressad. Jaa sa jag och klämde fram något om att det är jobbigt att inte räcka till. 

Det här känner alldeles säkert många tyvärr igen inom flertalet yrken.. Men jag kan inte hjälpa att tänka lite extra på våra yrken där vi arbetar med människor. Att det borde vara självklart att ha tillräckligt med personal för att mäkta med arbetsuppgifterna, att kunna ta in (kompetenta) vikarier vid behov och möten mellan människor där inte stress och en känsla av att vara otillräcklig skiner igenom.

Det positiva i arbetet väger upp det negativa och alla dagar ser självklart inte ut såhär MEN att det förekommer är illa nog tänker jag.